ARTIKLAR - DEBATT - SYNPUNKTER

Rolf Cederholm Värnpliktig Reservofficer

10 år – AV VAD?

Sverige har hamnat i en återvändsgränd genom sin insats i Afghanistan. Här utbildar Sverige regelrätta "Ramboförband" där de deltagande soldaterna lär sig krigets konst i dess negativa skepnad. Hur de kommer att må rent mentalt efter sin tjänstgöring är än i dag en outredd fråga.
Regeringens och övriga politikernas haltande upplägg av försvaret gör mig som skattebetalare och medborgare livrädd för framtiden. En annan bidragande orsak till denna rädsla är slopandet av vårt värnpliktssystem som jag ser det. Den tidigare kopplingen till vårt demokratiskt/civila samhälle utgjorde på något vis en garanti att försvaret var förankrat ner i folksjälen.

Genom Svenska politikers dubbeltungade budskap till sina väljare inbillar de oss att Sverige är alliansfri. Det är den största försvarspolitiska lögn som existerar och som de har hävdat i åratal. Sverige får finna sig i att "plocka smulorna" vid NATO:s bord och där forna Warschavapaktsländer idag sitter med i NATO:s belutsorgan och innersta kretsar. Vi får gärna vara med och spela på "bakgården" medan de fullvärdiga NATO medlemmarna bestämmer och beslutar om upplägget hur Sverige ska agera.

2002 gjorde jag min sista militära utlandsmission i det svenska CIMIC- förband som  ingick i den Nordisk Polska Battlegruppen i Doboj Bosnien/Republika Srepska.
Under vår utbildning på SwedInt/Ing1 i Södertälje kom vi i kontakt med en besynnerlig
grupp soldater(officerare. Vi var gemensamt på mässen efter dagens övningar och vi försökte att komma i kontakt med dem, men det lyckades inte. De hade sina namnbrickor vända inåt så att befattning, namn och rank inte syntes. De hävdade att de ingick i en hemlig grupp som skulle åka till ett nytt missionsområde och var mycket hemlighetsfulla. Mer fick vi inte ut av dem, så vi gav upp.
I gruppen ingick där en äldre officer/instruktör som jag kände sedan min CIMIC- tid i Bosnien 1998. Han berättade i förtroende att de stod i begrepp att åka till Afghanistan. Där skulle Sverige bidra med en styrka som kom att ställas under Amerikanskt befäl.  Vi inom CIMIC- gruppen anade då att en ny inriktning på svensk fredsbevarande trupp var i antågande. Med facit i hand efter mer än 10 års närvaro kan det konstateras att någon fred finns ännu inte att bevara.

Hur Sverige ska kunna leva upp till att återigen vara den nation som inom FN:s ram ställer upp med de resurser som krävs för fredsbevarande uppgifter står idag skrivet i stjärnorna.

Ängelholm/Björkhagen i januari 2013

ROLF CEDERHOLM
Värnpliktig Officer

Tre S-debattörer om kriget i Afghanistan: Svenska soldater luras att riskera livet i en meningslös kamp


Sverige fortsätter delta i det Nato-ledda kriget i Afghanistan. Utan betänkligheter, uppenbarligen. Så beslöt riksdagens majoritet för en tid sedan. Beslutet väckte knappt någon uppmärksamhet. Det går för sig utan allmänna reaktioner eftersom soldaterna är frivilliga. Det är Nato-sidans yrkessoldater som strider, skadas eller dör i Afghanistan. Hade det varit värnpliktiga hade Nato-insatsen varit slut för länge sedan.

De svenska frivilliga värvas med falska förespeglingar om vad som kan uppnås och varför insatsen behövs. Krigsmålen för Nato, och därmed Sverige, var att förinta al-Qaida, besegra talibanerna, demokratisera landet med vapenmakt, upprätta en modern stat med ett starkt centrum som har förmåga att skydda sin egen befolkning och genom tillväxt utrota fattigdomen. Därmed skulle också samhället demokratiseras, kvinnor få fulla rättigheter, mänskliga rättigheter respekteras.

I praktiken har ingenting av detta uppnåtts och kommer heller inte att uppnås utom i ett avseende: al-Qaida har förintats just i Afghanistan – men har alltmer dykt upp i andra länder, främst i Pakistan. Kriget har i hög grad bidragit till att destabilisera Pakistan och skapat nya ännu större problem i hela regionen. Kriget har också uppmuntrat terrorism lite varstans i världen, kanske också i Sverige.

Att mot denna bakgrund förlänga det svenska deltagandet var ett allvarligt och mycket dyrbart misstag.

Riksdagens majoritet utsätter genom sitt beslut svenska frivilliga soldater för livsfara i ett alltmer meningslöst krig.

Den amerikanska politiska ledningen har sedan flera år tillbaka kommit till slutsatsen att målen inte kan uppnås och att det nu gäller att lämna Afghanistan så fort som möjligt men under en skyddande slöja av uppgörelser också med talibanerna; uppgörelser som på pappret ska säkerställa Kabulsystemet, liksom respekt för mänskliga rättigheter. Slöjan ska i görligaste mån dölja att hela denna enormt kostsamma operation som i högsta grad bidragit till USA:s budgetproblem och med många döda och skadade amerikaner i det stora hela taget är ett fiasko.

Men hur länge en sådan uppgörelse kommer att överleva vet ingen. Många erfarna bedömare tvivlar till exempel på att den med Natos och Sveriges hjälp uppbyggda afghanska krigsmakten och polisen verkligen kommer fungera i statens tjänst.

Hollands militärer försvann redan 2010, Kanadas stridskrafter avslutade sin närvaro i fjol medan andra Nato-länder som Danmark, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland planerar sedan ett år för att avsluta sitt deltagande. Japan övergick redan under 2009 till uteslutande civilt bistånd.

Vad är då det verkliga syftet med denna kostsamma svenska truppinsats?

Att låta svenska soldater och vapen testas i verklig strid? Att få en klapp på ryggen av USA? Att vattna ur vår militära alliansfrihet med denna Nato-medverkan?

”55 år efter det att Dag Hammarskjöld
skapade de fredsbevarande trupperna,
finns det inte längre några svenska
beväpnade soldater i blå baskrar”

 
   

Sverige har i processen svikit FN. När Ban Ki-moon 2008 vädjade om europeiska fredstrupper till den nästan kollapsande FN-missionen i Kongo sade Storbritannien och Tyskland nej. Motivering: deras trupper behövdes i Afghanistan. 2009 drog Polen tillbaka trupper från sitt FN-åtagande av samma skäl.

I fjol fick vi veta att även Sverige tillhörde nejsägarna. Chefen för FN:s enhet för blå baskrarna, Alain Le Roy, avslöjade under ett Stockholmsbesök att Sverige avvisat FN:s vädjanden om att delta i FN-insatserna i Kongo, Sudan och Tchad. (Dagens Nyheter 18 sep). Dramatiken kring det pågående valet i Kongo visar tydligt på behovet av ökade FN-insatser i detta land, där över fem miljoner människor har dött och hundratusentals kvinnor har våldtagits, en katastrof värre än den i Afghanistan.

Som en ödets ironi sammanföll Le Roys kritik med en artikel i Dagens Nyheter samma dag i vilken Carl Bildt på 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död betygade sin tilltro till FN och dess fredsbevarande operationer. Bildt underströk att svenska soldater har spelat en viktig roll i de blå baskrarna.

Vad Bildt inte skrev, var att, 55 år efter det att Dag Hammarskjöld skapade de fredsbevarande trupperna, finns det inte längre några svenska beväpnade soldater i blå baskrar. Av 686 svenska soldater i internationell tjänst i december 2011 är de allra flesta, 596, stridande trupp under Nato-flagg och amerikanskt befäl i Afghanistan. De övriga 90 finns i observatörs- och ledningsfunktioner i postkonfliktländer.

I Fred och Frihet (nr 3/2011), skriver FN-förbundets Linda Åkerström, att som renodlad militär försvarsallians, är Nato den som är sämst lämpad att genomföra de långsiktiga insatser med stora civila delar som behövs för att bygga en fred som håller. Till skillnad från i Nato- och EU-ledda insatser är den högste chefen för en FN-insats alltid civil, med kontroll över både civila och militära delar på plats i konfliktområdet. Att prioritera Nato och EU framför FN är att prioritera kortsiktighet och militär konflikthantering framför en politik med hållbar fred som främsta mål och syfte. Vi delar denna syn.

De krigförande länderna har sagt sig vara redo att efter avslutad militär närvaro långsiktigt bistå Afghanistan. Men USA, som står för två tredjedelar av allt utländskt bistånd, har redan halverat det civila stödet, från fyra till två miljarder dollar. Den republikanska majoriteten har dessutom antytt att den kan tänka sig ytterligare nedskärningar under 2012. Amerikanska CARE har förlorat 80 procent av sin budget och tvingas därför stänga ett utbildningsprogram för 21 000 skolbarn bland annat hundratals skolor med 5 000 elever, framför allt flickor. (New York Times, 5 dec).

Sverige bör mot denna bakgrund så fort som möjligt avveckla sin militära närvaro i Afghanistan och koncentrera våra insatser till bistånd, FN och diplomati. Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.

Helle Klein       Pierre Schori      Carl Tham

Rolf Cederholm Värnpliktig Reservofficer

SYNPUNKTER PÅ DEN AVSKAFFADE VÄRNPLIKTSARMÉN

Jag har en bakgrund som värnpliktig underhållssoldat och reservofficer inom Logistiksektorn.
Bredvid mitt civila yrke har jag gjort frivillig utlandstjänst (1959 - 2005) i såväl den militära som civilmilitära svenska utlandsstyrkan, som för UD/SIDA:s räkning.
Styrkan med vårt avskaffade värnpliktssystem var att vi kunde använda människor från olika arbetsområden och miljöer i samhället för att konvertera dem in till det militära systemet på ett relativt snabbt och omgående sätt. Enligt många ett oslagbart koncept, och i internationella jämförelser hävdade sig Sverige väl.
När jag som värnpliktig sökte utlandstjänst till svenska bataljoner var det ofta svårt att få tillräckligt antal stamanställd yrkespersonal. De som vid denna tid "slogs" för att få komma ut i utlandstjänst blev motarbetade av sina förbandschefer och hamnade ofta sist i befordringskön. Därutöver fick de stå ut med glåpord som att "åka ut på solsemester, eller åka på vilohem"o s v.
Många duktiga yrkesmilitärer som av olika skäl inte vill eller kan åka på utlandstjänst har sparkats ut från sina arbeten. På mitt moder-regemente P7 Revingehed, har ett avsevärt antal yrkesofficerare sagts upp från sina tjänster. Flera med många års tjänst. Dessa mår givetvis uselt! Kapitalförstöring av mänskliga dimensioner är ordet.

Med vår tidigare värnpliktsarmé fick man en ”palett” av olika yrkesområde, vilket ofta visade sig vara guld värt när man kom ut till olika missionsområde där det gällde att snabbt lösa konflikter av olika slag, och att dessutom kunna lösa praktiska problem. Det fanns då olika slag av specialister från det civila livet som man idag i den yrkesarmé som nu ska formas, aldrig kan komma att kunna mäta sig med. Och än har vi inte fått se sluträkningen på hur mycket omställningen kommer att kosta, eller om det har lyckats med en omställning överhuvudtaget.
Ett lysande exempel är då jag var (1995) i Bosnien/Tuzla i balkankrigets slutskede på den Svenska bataljonen (1250 soldater i UNPROFOR) när massakern i Srebrenica ägde rum. Medan Bosnienserberna  massdödade  män och pojkar, sändes kvinnor, barn och åldringar (10 – 11000 personer) norrut i bussar och hamnade i Tuzla. Som tur är var Tuzla flygplats sönderbombad. Då ”lyfte” vår Bataljonschef ut ett helt ingenjörs- och pionjärkompani (150 soldater) på flygplatsen och gav order, ”Bygg upp tältläger, fixa vatten och latriner för 11000 personer. Allt fixades på tre dygn. Det visar att denna typ av insats är den som Sverige (De Nordiska länderna  gemensamt)  är, eller i varje fall, varit bäst på.

Skulle vi klara av något sådant idag 2012?

ROLF CEDERHOLM
Nostalgisk f d Värnpliktig

Rolf Cederholm Värnpliktig Reservofficer

SVERIGES FLYKTINGPOLITIK - EN ÅTERVÄNDSGRÄND UTAN SLUT ?

I Ingrid Björkmans intressanta debattinlägg i NST den 28 april (1999) om ”Vilken flyktingpolitik ska Sverige föra”, sätter hon fingret på en mycket öm punkt på något som har utvecklats sig till ett nutidsproblem i vårt land.  Min egen erfarenhet av vårt lands flyktingpolitik, eller avsaknaden av en, grundar sig på det faktum att jag arbetade som samverkan- och flyktingofficer mellan NATO/SFOR och UNHCR centralt i Sarajevo under tiden dec-97 -- juni- 98 med uppgift att inom den Civil Militära Coordinerings- enheten  (CIMIC) hjälpa till att kartlägga underlaget för den infrastruktur som är nödvändig i Bosnien för att ge landets flyktingar en möjlighet att återvända, och vars material sammanställdes till bl a RIC (Repatriation Information Center) i Sarajevo vilket var starkt sammanknutet till Jonas Widgrens fögderi, Migrationsinrtitutet i Wien som Ingrid Björkman nämnde om i sitt inlägg.  Jag arbetade som ensam svensk vid en sektion inom SFOR som var mycket nära UNHCR’s, och våra båda sektioner var starkt integrerade med varandra vilket gav en mycket stor och bred inblick i den flyktingstrategi som låg fast inom FN’s ram. Chef för ”min” sektion var en  högre tysk stabsofficer, och han och jag diskuterade ofta våra respektive länders flyktingproblematik. Under och efter kriget i det forna Jugoslavien hamnade i Sverige drygt 58.000 flyktingar, de allra flesta med permanent uppehållstillstånd (PUT).   Tyskland tog emot nära 350.000 flyktingar men där grundade det sig på tillfälliga uppehållstillstånd (TUT).

Tyskland som i Bosnien har en brigad soldater tillsammans med Frankrike, hade en mycket målmedveten strategi att låta använda sin militära CIMIC enhet att hjälpa till att bygga upp infrastrukturen i framförallt  de områdena som de visste deras flyktingar kom ifrån.  Det innebar att man handfast hjälpte till med material och kunnande för att t ex bygga upp sönderbombade broar så att kommunikationer kunde återupptas och kunde binda ihop olika områden på nytt, och på så sätt skapa förutsättningar för en återgång till normalt liv. 

De bidrog också att för RIC’s räkning tillsammans med UNHCR och SFOR sända ut ”Tactical team” för att efter en given mall undersöka infrabasen på olika orter så att hjälp kunde sättas in för att skapa möjlighet att återta flyktingar.  Det eviga problemet är dock alla de minor som ligger utspridda överallt, vilka först måste röjas undan för att kunna skapa trygghet och garantier till ett drägligt liv för de återvändande.  Vidare har man en lång lista av olika kriterier för att kunna ge ett underlag till bl a  den ekonomiska hjälp från typ World Bank som måste till för att återskapa infrastrukturen.  Däri ingår också ett åtagande av de nyvalda kommunpolitikerna för införande av demokratiska grundregler av den politiska uppbyggnaden på samma villkor som i övriga Europa. Av dessa uppgifter sammanställdes ett material som sedan kunde lämnas till RIC som slutligt bearbetade det och la in det på sina WEB sidor, eller trycktes upp i informationsblad.  Denna information var sedan möjlig att använda för alla de olika internationella organisationer, ambassader som verkar i Sarajevo och Bosnien som en hjälp i deras arbete med återuppbyggandet av landet.

Tyskarna hade en öppen kanal mellan sin militära enhet i Bosnien direkt in till utrikesdepartementet i Bonn med sambandsfolk som tog vara på all den information som var nödvändig för att ge flyktingarna i Tyskland uppdaterad fakta.  Det innebar att de flyktingar som uppbar socialstöd samtidigt som de hämtade sin hjälp, även fick möjlighet att få senaste nytt från kanske just den byn eller området de kom ifrån......”Skolan som bombades under kriget är nu uppbyggd igen och öppnad, ortens industri som nu fått nya maskiner har återöppnats och man behöver nu arbetskraft, kommunpolitikerna har antagit FN’s demokratiplan vilket gör att kommunen får ekonomisk hjälp under kommande tvåårsperioden”.  Detta är den modell som Tyskland har för återgång av flyktingar till Bosnien och det är också många som kunnat återvända, vilket måste vara de grundläggande riktiga.  Dessa människor behövs i sitt land för just den fortsatta återuppbyggnaden.

Sverige har ingen uttalad målinriktning med sin flyktingpolitik i Bosnien.  Någon samordning mellan de svenska militära och civila organisationerna existerar nästan inte trots en överenskommelse om samarbete mellan ÖB och SIDA’s högsta chef.  På det praktiska planet händer ingenting, trots att den svenska bataljonen finns på plats sedan 6 år och har en mycket stor kännedom om sitt eget operationsområde.  Det enda som SIDA medverkat  och gett klartecken till, är byggandet av ett antal lekplatser.  Man misstror dessutom militären på ett nästan fanatiskt sätt, något som jag inte trodde existerade i våra dagar, och detta trots över 40 års erfarenhet av internationellt svenskt fredsbevarande militärinsatser i olika delar av världen.  Som svensk skattebetalare tycker jag det är skrämmande att vi inte använder våra skattemedel bättre för att åstadkomma en bättre flyktingpolitik i det närområde vi verkar inom, på såväl det miltära planet, som på det civila.  Det måste ju vara vettigt att använda alla de instanser och kanaler som finns för att få ut det bästa möjliga av den situation som vi medverkar i för att kunna bringa tillbaka de människor som tvingats lämna sitt land och sina hem.  Denna samordning och målinriktning måste planeras redan hemifrån Sverige.  Det får inte vara som i mitt fall att man sänder iväg någon på ett internationellt uppdrag utan att ge en politisk målinriktning.  Prata om misshushållning av de medel som vi alla bidrar med via skattsedeln.

Det är viktigt att Sverige har en human flyktingpolitik så vi kan ge en tillfällig fristad åt de människor som blivit jagade från sina hem på grund av av olika orsaker, men då krävs det en politisk målinriktning som skapar förutsättning att praktiskt arbeta med dem helst i det närområde där de grundläggande problemen finns.  Men här tycks landets politiker på såväl riks- som på kommunalplanet ha hamnat i en återvändsgränd.

ROLF CEDERHOLM                                          Publicerad i Helsingborgs Dagblad 31 maj 1999

Major Flykting/Sambandsofficer
NATO/SFOR-UNHCR
CIMIC TASK FORCE
Sarajevo 1998

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

11.07 | 10:55

Trevlig sida som väcker gamla minnen.
Hälsningar från förrådsman C089 136 Bengt Johansson

...
30.12 | 20:30

Tack Rolfs familj för att ni låter detta ligga kvar. Ett viktigt inlägg om en ganska okänd svensk insats i ett område där utvecklingen inte går åt rätt håll.

...
27.12 | 18:20

Sissi,
ja pappa Ulf lever ännu!

...
17.12 | 18:56

Looking for the republic of Korea service medal that's on the certificate for my father. His was lost. How much would it cost me to get him another one like tha

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS