BLIR DET NÅGONSIN JULEFRID I DET HELIGA LANDET ?
Guds
närvaro i detta krisens centrum, tycks mer avlägset än någonsin. Efter mitt år i Hebron på Västbanken har jag nu fått så pass mycket distans till mina upplevelser och tankar att jag kan drista mig till att
teckna ner dem. Förra året då jag kom ner i slutet av oktober till Hebron för mitt andra halvår som fredsobservatör inom TIPH (www.tiph.org), pågick striderna mellan Israeler och Palestinier för fullt. Satsningen
som bl a då gjordes i Bet Lehem inför det kristna julfirandet 2000 hade pågått intensivt under hela året med siktet inställt på att det skulle bli en hejdundrande julfest med tanke på att det var den första
julen på det nya årtusendet. Ett nytt spännande sådant. Men det blir aldrig så som man har tänkt sig. Som vi alla vet utlöstes krisen genom att Ariel Sharon tågade upp på Tempelberget i Jerusalem med
sitt folk i slutet av september-00. Detta uppfattades av Palestinierna som en skymf mot dem och sedan dess har konflikten bara eskalerat. Idag kan man konstatera att båda parter har målat in sig i varsitt hörn utan att ha möjlighet att
komma därifrån. Våldsspiralen tillsammans med prestige har skruvats upp mer och mer. Var skall det sluta?
Bet Lehem inför förra årets jul belägrades och besköts från luften vilket gjorde
att all den satsning som gjorts inför den stundande julen fick ställas in. Staden blev av Israel hermetiskt tillsluten inför julfirandet till mångas stora sorg.
Israelerna gjorde också vad de kunde för
att slå undan den lilla infrastruktur som Palestina-araberna hade lyckats bygga upp. Deras återstående rörelsefrihet begränsades ytterligare till nästan noll då det byggdes upp temporära ”checkpoints”på
ockuperad mark där man gjorde allt man kunde för att försvåra för Palestinierna att röra sig. Ett skräckexempel bland tusen andra var den arabiske bankchef som jobbade i Hebron men bodde i Bet Lehem. Normal bilväg tar
det max ½ timme, att köra men det tog honom mellan 7 - 8 timmar - i bästa fall - att ta sig mellan bostaden och jobbet via tuffa ökenvägar. De flesta dagarna tvingades han att övernatta i banken på en tältsäng
eftersom alla in/utvägar var stängda och kotrollerade av Israelerna.
En natt i november vaknade jag till det dova ljudet av helikoptrar som kom flygande in över Hebron. De stannade i formation över den centrala delen
av staden och intog avfyrings-position, därefter sköt de iväg ett antal raketer.
Ägaren till den tvättinrättning som TIPH använde sig av berättade stolt för mig i början då jag
kom ner, att han hade investerat i nya maskiner från Tyskland i sitt tvätteri och dessutom bytt till nya bättre lokaler för att kunna höja sin kapacitet. Denna aktuella natt sköt Israelerna sönder 50% av hans tvätteri.
Anledningen är svår att begripa eftersom denna man var en hårt arbetande egenföretagare, väl utbildad med fru och barn och i övrigt en normal Hebronmedborgare. Således kunde inte Israelerna stämpla honom som vare
sig terrorist eller militant fundamentalist och då är det svårt att fatta varför man sköt sönder hans företag? Många andra företagare fick finna sig i samma hårda behandling från Israels sida
och de kunde bara acceptera att se sina företag bli raketernas rov. Jämsides med dessa räder som f ö pågick ett antal nätter, firade de arabiska Hebroniterna sin Ramadan (muslimsk fastehögtid). Denna pågår i
en dryg månad, och i slutet av denna högtid så har man 3 dagar då man ges tillfälle att handla och ge bort gåvor av allehanda slag. Ett slags motsvarighet till vår kristna handel och byte av julklappar. Av denna anledning
hade butiksägare i centrala Hebron köpt in och försett sig med olika slags varor för att vara beredda inför den köprush som stundade. Av denna blev det inget. Israeliska soldater gick in i den arabiska centrala delen av Hebron
och tvingade alla köpmän att stänga sina butiker som dessutom motades hem för att där konstatera sin utsatthet. Kedjeeffekten av detta tillslag blev förödande, inte bara för handlare och butiksägare utan även
för hantverkare och varuleverantörer som i förlängningen inte kunde få betalt för sina varor eftersom handlarna var utestängda från intäkter bland sina kunder. Tillfartsvägarna in till Hebron sattes också
under bevakning till 100% av Israelerna, och i de värsta fallen som skedde på några ställen så kom Israelerna med stora bulldozers och byggde jordvallar tvärs över vägarna. Då tvingades folk som kom åkandes
i bil från en del av sitt ockuperade område, få stiga ur bilen för att sedan gå till fots över jordvallen för att där stiga in i bil nr 2 för att komma vidare in till Hebron.
Israeliska
stridsvagnar posterades ut vid olika punkter i Hebron bl a vid en skola i centrala Hebron. Vilken hotbild unga skolbarn hade ingett blev aldrig jag klar över men den stod där som ett hotfullt och illavarslande monster.
Vid
några tillfällen besköt man de gamla arabiska delarna av Hebron från stridsvagnar. Dels låter varje skott fruktansvärt och dels ställer dess projektiler till med stor förödelse. Att det fanns folk på gatorna
vid skottillfällena var inget som man tycktes bekymra sig om.
Vid ett tillfälle kom en arabisk kvinna med sin dotter för att gå över en gata i centrum då en stridsvagn plötsligt började
öppna eld. Instinktivt sprang kvinnan för att söka skydd, medan hennes dotter blev stående kvar mitt i gatan skrikande för full hals och paralyserad av rädsla råkar kissa på sig. En av våra observatörer
sprang fort fram och tog tag i henne för att föra flickan i säkerhet. Detta är bara en av de tusentals dagliga incidenter som Israel på ett förnedrande och kränkande sätt utsätter den Palestinska befolkningen
för. Ett annat starkt provocerande inslag i den ockupation av Västbanken som Israel har permanentat och som byggs ut på ett nästan kusligt sofistikerat sätt, är alla de nybyggare som legaliserar ett illegalt boende
på mark som inte är deras. Att åberopa förhistorisk tid då deras judiska förfäder bodde i områden som då totalt saknade landsgränser för att idag ge sig rätt att bebo samma områden är
övermaga. Detta är tydligen ett måste för Israel bl a för att dels kunna skapa livsrum åt alla de tusentals invandrande judar som kommer från olika delar av världen, dels för att på ett militärstrategiskt
sätt skapa goda förutsättningar inför framtida förhandlingar. De spänningar som inträder mellan grupper av ”legalt” boende araber och ”illegalt” boende israeler har i högsta grad bidragit till
den ohållbara situation som råder idag. Jag har svårt att se att israeler som bebor ”illegala” områden kan känna sig provocerade av den befolkning som rättmätigt har sin fulla rätt att suveränt bebo
och bestämma över sina egna liv. Hur sedan Israels regering har gett sitt stöd för denna politik, trots att man vetat om att i förhandlingar med Palestina är det av högsta vikt att den arabiska befolkningen kan se sin legala
rätt kunna stanna på den mark som de i generationer har bebott och ägt, är en gåta. Israel tvingas dessutom hålla stora militära skyddsstyrkor för att skydda dess nybyggare. De tvingas eskortera nybyggare till
sina jobb morgon och kväll. De bevakar de nybyggar- camper vars judiska befolkning tvingas leva bakom höga staket och bevakade in- och utfarter. Allt detta till orimligt höga kostnader. Jag läste i Jerusalem Post en bit in i Februari- 01,
att man hade lyckats väl med att bygga 2 meter djupa diken runt Jeriko och Ramallah för att försvåra in och utpassagen för städernas arabiska invånare, och på så sätt få en effektivare kontroll. Hetspropaganda
pågår ständigt gentemot Palestinierna via olika grupper i Israel. En extrem sådan är kvinnoorganisationen ”Women in Green” (www.womeningreen.org), som på nätet kör en verkligt hätsk propaganda mot
Palestinierna och som arrangerar och deltar i hatdemonstrationer. Den förre chefsrabbinen i Israel uttalade sig i media och menade att alla araber runt Israel borde förintas. Med denna typ av vulgärpropaganda gör man inte situationen
lättare att vrida situationen in på rätt spår igen. Dialog och freds-förhandlingar är det enda som gäller och här måste västvärlden inse att ge stöd åt de fredslängtande grupperingar
som finns i såväl Israel som i Palestina för att dessa ska kunna få legitimitet att verka och nå framgångar.
Den senaste veckan har jag läst och lyssnat på media där gemene svensk har
fått önska vad de vill ha för julklapp i år. Många har svarat att det främsta de önskar är en tillvaro i fred. Detta är en fin önskan och jag sällar mig till dem som har denna önskan. Utan balans
och fred hjälper föga de marknadskrafter som ensidigt sörjer för framgång och välstånd. Jo, en önskan till har jag och det är att det en dag blir möjligt att fira en fredlig och fridfull jul i det heliga
landet.
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR 2002 I FREDENS TECKEN.
Rolf Cederholm
Fredsobservatör i Hebron på Västbanken 1999-2000-2001
Kobbvägen 7, Björkhagen
260 83 VEJBYSTRAND